Jag satt för några veckor sedan och lyssnade på Spanarna i P1 med stor beundran, stort leende på läpparna och gapskrattade stundtals. Skrattet kom från igenkänningsfaktorer och en känsla av att de slog huvudet på spiken hela tiden om och om igen och att de formulerade sig på ett sätt som “sprallade” igång humorn i mig. Temat var Kommentarshunger och Per Naroskin var just då den specifika Spanaren för stunden.
Han menar på att det idag finns dels en ovilja att kommentera samtidigt som att han idag upplever en tydlig kommentarshunger. Med andra ord finns där en riktning utåt men utan en förväntad retur. Per Naroskin talar om det som en vana som sprider sig av en ironisk generation, lite som:
“Som om fåglarna skulle sitta i skogen med hörselskydd”
När jag funderar på dessa kloka och intressanta tankar och analys så undrar jag förundrat men än dock utan förvåning vad det är som skapar detta och varför? Jag tänker att det kan vara en upplevd mättnad utifrån de enorma valmöjligheter vi ställs inför då vi skall till att berätta våra åsikter. Det börjar med en uppstart av ett konto på t.ex. Twitter och slutar med en stor suck och känslan av:
“Var ska jag börja?”
och
” Vart kommer alla dessa åsikter ifrån, varför tjatar folk så himla mycket om vad de tycker och tänker? “
Det vill säga en slags känsla som helt enkelt sköljer över en och som i slutändan gör en totalt passiv. Det är för mycket på en gång. Men där finns trots allt en vilja att få berätta sin sida av myntet. Det här får mig att tänka tillbaka på ett antal föreläsningar jag hade under min studietid på Högskolan Väst. Många av dessa föreläsningar där läraren hade hoppats på diskussioner kom i slutändan att bestå av diverse upplevelser, berättelser och mestadels konstateranden från oss elever. Eller egentligen bara en av oss som tog över föreläsningstiden och att läraren inte var tillräckligt viljestark för att våga avbryta det ensidiga debatterandet som egentligen bara var en persons malande, men ändå……. Många av dessa tillfällen var egentligen något som kom att handla om en uppmärksamhetshunger.
Jag tror att det är där vi står än idag…..vi vill lyssnas till och bli sedda men är mindre intresserade av feedback och nya perspektiv. Det här tror jag dessutom är en stor anledning till varför Facebook kommit att växa så det knakar bland de svenska kontona. Om jag utgår från detta perspektiv upplever jag en självklarhet och ett tydligt mönster. Det här kan vara en stor anledning till överflödet av statusuppdateringar som handlar om:
- måltider
- ställen folk befinner sig på
- en ständig drivkraft att berätta vad var och en gör, inte gör eller skulle vilja göra
- traumatiserande situationer och upplevelser
Jag kan fortsätta fylla på den här listan i en hel oändlighet egentligen men tror att ni hänger med på vad jag försöker säga. Jag säger inte att det här är negativt på något sätt förutom den trötthet och ointresse som andra upplever av den här typen av statusuppdateringar. Då kan man förstås undra om det alltid kommer vara så här….nja nej eller ja alltså det beror mycket på samhället. Här i Sverige har vi fortfarande Jantelagen som styr och många förvånade ögonbryn som höjs när folk utmärker sig utanför den kända fyrkanten. Fram till att vi utrotat Jante och låter folk få vara som de är, när respekten finns för drivkrafter att verka fritt för att skapa innovation, kreativitet och nytänkande. Här någonstans finns en ovilja i att tillåta förändring och skapa nya förutsättningar, vilket vi fortfarande måste arbeta med.






