Nu har jag lyckats ta mig igenom kapitel 1-3 i boken Lärande i praktiken av herr Säljö. Det jag kommit att tänka på är att de kapitlena jag läst är som en fin fin påminnelse. Och en överraskning. Påminnelse just för att jag läste boken år 2005 under mina studier i Allmän Pedagogik 30 hp på Göteborgs Universitet. Och en överraskning just därför att jag minns att jag inte tyckte om hur herr Säljö skriver och att jag inte tyckte om innehållet heller. Men idag, är jag av en helt annan åsikt. Det hela är en god överraskning då jag upplever att jag lär mig en hel del av det Säljö skriver om. Däribland finns också en hel del självklarheter vilket kan dyka upp på så vis som en självklarhet just pga mina tidigare studier. Men, där finns även en hel del matnyttigt som jag på sätt och vis upplever som nyheter eller tankefrön. Skulle nog säga att det är mer som tankefrön än som nyheter.

I första kapitlet tar Herr Säljö upp en hel del kring hur samhället uppfattar och uppfattade lärande. Det han säger är ju dels att man tänker att man knyter lärande till önskan om att det ska förbättra den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället och att det i slutändan skall leda till förbättrade levnadsvillkor. Denna föreställning är absolut inte främmande på något sätt då jag rakt ut kan säga att det är precis så jag tänker när jag ser en tjej från förorten Bergsjön som kommer från en invandrarfamilj eller en familj som kom som flyktingar till Sverige och som nu lyckats ta sig ur invandrarbubblan, visst det är inget rättvist ord men jag väljer att kalla det så, och tagit sig in på ett universitet och högskola. Och frågar man henne om hennes framtidsdrömmar- och planer så säger hon t.ex. att hon vill arbeta på en väl ansedd advokatbyrå. Då lägger det sig ett varmt rosa täcke runt min hjärna och lugnet infinner sig. Jag tänker därefter att denna tjej “lyckats” eller kommer att “lyckas” just för att hennes levnadsvillkor kommer bli mycket, mycket bättre än hur hon har det idag eller hur hennes familj har det idag. Tanken kommer från vad Säljö beskriver:

“Perspektiv som blivit så självklara att vi inte längre uppfattar dem som ett bland flera möjliga…..”

(2000 s.48)

Nog är det väl så. Det måste finnas fler än jag som upplevt något liknande. Föreställningen eller perspektivet har blivit så självklart och agerar som det dominanta, att man inte ens är medveten om det. Jag är en reflekterande och analyserande person och därför skäms jag efter att jag kommit på mig själv med ovan nämnd tanke gällande förbättrade levnadsvillkor. Helt dominant har föreställningen trots allt inte kommit att bli… än. Eller förhoppningsvis kommer den aldrig bli det.

Däremot att vi kan uppnå fullständig lycka genom förbättrade levnadsvillkor kan jag omöjligt hålla med om. Nog för att Herr Säljö inte påstår att det är så, måste jag trots allt protestera mot de som ändå tänker så. Just därför att om jag tittar på hur jag allt som oftast har en enormt krass ekonomi och knappt har pengar till mat, tar inte det mina levnadsvillkor. Min lycka kompenseras upp av den kärlek och det kärleksrus som uppstår av den interaktion jag befinner mig i när jag är med mina vänner och min familj. Och när jag befinner mig i den typen av interaktion inser jag och påminns om att jag har inte sämre levnadsvillkor än någon annan bara för att jag inte har mer än 10.000 kr på mitt bankkonto. Jag kan stå stadigt på jorden och vara stabil med hjälp av de jag har runt mig oavsett materiella ting. Oavsett hur mycket utbildning jag har med mig i ryggsäcken. (2000 s.11)

Den bild skolan skapat kring hur undervisning föregår lärandet är starkt inpräntad i de flesta av oss. Den är tyvärr dominant även idag. Tyvärr just därför att den får en att känna sig misslyckad när man inte “lyckas” med en tenta eller en inlämning. Att uppleva misslyckande istället för att se det som att man lär sig av sina misstag minskar motivationen hos mig och hos de flesta studenter. Säljö skriver:

“En elev som misslyckas i skolsammanhang lär sig ändå en hel del om världen och hur den fungerar och om sin egen förmåga.”

(2000 s.12)

Det är många tårar som gråtits just för att skolan fått mig att känna som jag gjort. Inte minst på universitetet. Jag har studerat på Göteborgs Universitet, Skövde Högskola och på Haifas Universitet men det var inte förrän jag kom till Högskolan Väst som jag fick känna på den misslyckade känslan som mest. Jag tror detta kommer ifrån att skolan är såpass styrd av myndigheter och byråkrati som den faktiskt är. Och att det leder till en oerhörd instängdhet, ovilja, dålig motivation eller omöjlighet att få ha fria tyglar att styra hur eleven ska ta till sig kunskapen i skolan. Plus att när en elev har en, ja vad är det man kallar det för? En nedsättning, en funktionsnedsättning, ja då får skolan en att känna en än mer misslyckad än vad man redan gjorde. Samhället får en att känna sig misslyckad och när man sedan får känna på detsamma från skolan så blir det dubbelt upp.

När jag berättar för mina vänner om en sådan upplevelse så får jag istället höra att jag borde tänka att jag lär mig ju fler gånger jag får göra om samma sak eller samma tenta. Och att jag antagligen kommer kunna mer än de som klarade tentan på första försöket.

Säljö talar om hur hur funktionell kunskap och produkter ändrats och ändras genom århundradena och att det kommer fortsätta så. (2000 s.13) Här är en sådan sak som jag kan uppleva som självklar. Men när jag tittar på vad jag beskrev ovan hur statiskt skolvärlden ser på misslyckanden eller hur de ser på det faktum att en elev inte blir godkänd på en tenta, utifrån det anser jag inte att skolvärlden följer med i förändringen och utvecklingen. Säljö nämner även att det sätt vi lär och tar del av kunskaper är beroende av i vilka kulturella omständigheter vi lever i. Då kommer direkt tanken om hur skolvärlden skall kunna ta in det och göra det till en naturlig plattform. Jag kommer från åtminstone tre olika kulturella omständigheter. Där ingen av de accepteras av de svenska skolorna och inte heller av högskola eller universitet. De sätt jag lär mig av accepteras inte och då är det väl åter igen så att det handlar om ekonomiska resurser. Och det får mig verkligen att känna mig som en siffra i systemet. Som en fjärt i rymden. Just för att jag alltid sett mina olika kunskaper och mina olika pedagogiska inlärningssätt som en tillgång. Men det är inte inom många ramar där de accepteras.(2000 s.17)

På ett sätt är det Säljö skriver om bra för oss även om vi redan har koll på mycket av det han skriver om sedan innan. Just för att vi får en påminnelse men det här med att för att lära sig nya kunskaper, kunna hantera nya praktiker och redskap kräver att man har kunskaper sedan tidigare i ryggsäcken för att kunna förstå den nya kunskapen. Ja, det upplever jag som mer än en trevlig upprepning. För den som aldrig tänkt i den banan är det superb! Men för oss blir det tjatigt. I vart fall för mig. Ngn annan kanske hade sagt, ja men det är ju bra att du får en påminnelse på nytt om det. Nej det tycker inte jag för att då tappar jag lusten. Jag vill hellre lära mig ngt nytt. Sådan är  jag. Kvick och lättlärd och har ett otroligt bra minne.

Det var en av mina följare idag som skrev på Twitter idag gällande lärande i interaktion. Hon skrev så här på ett ungefär: “Vi lär oss nödvändigtvis inte bara för att vi har någon som undervisar oss. ” Min respons på det var att vi ibland kan ha kunskap eller kompletterande kunskap till det vi lär oss då vi undervisas som vi inte visste att vi hade eller har. Utifrån det perspektivet kan man ju alltid lära sig något. Eller som vi snackade om häromdagen i skolan att ibland kan man uppleva det som att det inte är förrän man får det fysiska undervisningsstödet som man inser att man kan kan något om den specifika kunskapen. Och enligt Säljö använder vi det sociala för att lära och tänka. (2000 s.17) Det måste ju inte nödvändigtvis vara baserat på undervisning. Det kan ju likväl baseras på en fredagsfika på jobbet eller en middag med svärmor och familj.

Jag har tydligen väldigt många tankar och jag ska inte skriva så mycket mer än att jag vill skriva lite kort om det här med redskap och att se redskapen som hjälpmedel. Jag tänker inte att redskapen kan ta över skolundervisningen såsom att det är datorn som ska lära oss skriva och räkna t.ex. Utan mer att det är som en hjälpande hand. Just därför att det finns en del elever som lär sig genom det fysiska, genom händerna och in vidare till hjärnan så att kunskapen internaliseras. Medan en del andra elever sig bättre via olika program i datorn. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att någon upplever att den kan lära sig matematik genom att endast använda digitala redskap såsom t.ex. en miniräknare. När miniräknaren inte funkar längre då står man ju där som ett frågetecken och vet varken ut eller in hur man ska lösa det. Man bör alltså ha grundskaperna inom varje ämne innan man går över till att använda redskapen så att man alltid vet hur man skall kunna hantera problem eller situationer utan redskapen.

Min fråga denna vecka är:

Varför låter vi den behavioristiska lärperspektivet få sådan stor plats i skolan om det sociokulturella perspektivet fått ett stort genomslag inom akademien?

Säljö Roger. (2000) Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm. Bokförlaget Prisma