För mig var Sweden Social Web Camp 2011, SSWC 2011, ett ställe för totalt frenetiskt nörderi utan att bli utmobbad eller utblottad. Jag minns såväl när vi kom fram till Järnaviks brygga innan det var dags att stiga på Tjäröfärjan som skulle ta oss till SSWC 2011, då jag berättade att jag suttit och skrivit kod i ett antal dagar och att en annan kommenterar detta genom att säga:

- Man vet att man är bland likasinnade när ingen rycker på axlarna när man berättar att man skrivit kod. Alla förstår vad man menar.

Det säger ju en hel del om vilka som är deltagare på SSWC 2o11. Och dessa deltagare, jag menar hallå…. vad många de var och vad många ansikten jag fick på twitternamnen i mitt flöde på Twitter. Och samma fick jag höra från andra perspektivet. Jag fick flera gånger höra att där var folk på SSWC2011 som ville träffa mig och som tyckte det var kul att äntligen ses. Bara en sån grej…… Ida Hedberg från Återkoppla var en sådan och Therese Reuterswärd en annan. Jag fick till och med ett tweet från Therese om att hon ville ses så då bestämde vi oss för att ses efter den session jag höll i om sociala medier som PR-verktyg. Det är obeskrivligt skönt att få både se och prata med personer från Twitterflödet på riktigt just för att det säger så mycket mer om vem personen är. Jag har ibland uppfattningar om vissa människor på Twitter som är totalt käpprätt åt…. ja ni förstår, men så träffar jag de och då ställs allt till rätta. Om Ida och Therese var nya så fick jag desto bättre kontakt med Martha Johansson. Och det var riktigt kul att få en stund för att lära känna varandra lite mer. För nog är det så att jag träffat en hel del folk och då via Webcoast som hölls under vintern i Göteborg. Och andra har jag skrivit med enormt mycket på Twitter. Så pass mycket att det känns som att jag känner de.

Tokigast, roligast och riktigt härligt var den lilla besättning eller vad som kom att bli en liten familj, som jag bodde med under helgen. Ja ni tänker rätt, jag bodde på en båt, det vill säga SSWC Lyxkryssarn som vi kallade den. Det var jag, Jenny Svensson (@youwza), Niclas Jeppson (@qpaqex) och Goran Gozo(@GoranGozo) som blev den lilla familjen. Vi var ofta

på olika håll under dagarna men när det var dags att sova lyckades vi ofta vara uppe halva natten för att prata om vad som hade hänt under dagen och låta tröttheten få köra sitt race. Vi hade en hel del 1-liners och 2-liners som blev extremt interna och som vi skrattar åt än idag. En hel del av de kan ni finna under haschtaggen #sswclyxkryss på Twitter.

Jag var oerhört lycklig för det enormt tighta band som skapades i min lilla “sswc familj” vilket påminde enormt mycket om den fantastiska känsla jag fick då jag var på Webcoast i år. Även om man var ny för varandra så kändes det inte konstigt att börja prata om vad som helst och detta på grund av den öppna stämning som fanns där. Den måste uppstått redan i bilen eller i den buss man åkte till Tjärö. För så fort man träffar någon av deltagarna på vare sig SSWC eller Webcoast så är det detta man får. Och det fina är att man slipper fråga vad någon heter då alla har på sig namnskyltar. Och som någon nämnde idag på Twitter, att så här efteråt när man träffar folk så undrar man vart deras badge är och vad de heter. För man tittar liksom neråt för att se efter vad det står för namn. Och när det inte finns någon badge runt halsen på personen så blir man liksom något förvirrad. Och att det inte gungar när jag vaknar upp om morgnarna är mer än bara förvirrande. Jag har ju vant mig vid att sova på en båt och hålla igen med att gå på toaletten, trånga utrymmen, snarkningar, havslukt, barnskrik och skränande måsar.

Jag vill berätta kort för er om den roligaste sessionen jag var och lyssnade på. Den handlade om tidningen Gadgette som ännu inte startats men kommer ges ut under julhandeln i år. Det är ett teknikmagasin riktat främst till tjejer men killar är mer än välkomna att köpa och läsa tidningen. Som det är idag finns det ingen tekniktidning som riktar sig till tjejer och endast tjejer vilket jag tycker är hemskt märkligt. Det finns ju ett tydligt behov med tanke på hur få tjejer som köper dagens teknikmagasin som finns på marknaden. Och anledningarna är, vilka vi talade och diskuterade under sessionen om Gadgette, att språket är hårdare tuffare torrare mindre personligt, mindre riktat till kvinnans behov och önskningar, saknas personliga berättelser, för få kvinnor i testpanelerna, motiven till varför man ska skaffa än det ena och än den andra prylen motiveras endast med hjälp av tekniska fraser och känslan när man läser tidningen är alldeles för hård och kall.

Jag tyckte det var helt fantastiskt att vi som deltog fick lov att säga vad vi önskade läsa om och att vi i framtiden när tidningen kommit igång även kan vara med som bloggare och i en testpanel. Man kan alltså vara med och påverka vid ett tidigt stadie. Tidningen görs idag av tjejer och det gör ju det hela ännu roligare. Men vid sessionen fanns ett antal killar som även de fick vara med och påverka.